VITTSKÖVLE, som ligger ett par mil söder om Kristianstad, är en av Nordens bäst bevarade renässansborgar. Den har haft medeltida föregångare, men den nuvarande borgen uppfördes av Jens Brahe med början 1553. Det är Skånes största borg med ca 100 rum. Placering och utformning avgjordes av försvarshänsyn och den fyrlängade tegelborgen byggdes på pålar i sankmarkerna, försågs med kraftiga hörntorn och omgavs av djupa vallgravar. Från tornen kunde man bestryka alla väggar med eld från kanonerna och i slottets översta våning ser man fortfarande spår efter den skyttegång som tidigare löpte längs takfoten. Det sydöstra tornets spira har gamla anor, medan tinnarna på det nordvästra är en romantiserande företeelse, som tillkommit i slutet av 1700-talet sedan tornets överdel härjats av brand. Den medeltida huvudgården låg alldeles norr om Vittskövle kyrka, inte långt från det nuvarande slottet, och revs när den nya borgen skulle uppföras. Kyrkan uppfördes under 1200-talets första hälft och är en av Skånes intressantaste sockenkyrkor. Den har berömda medeltidsmålningar och gravstenar över de äldsta ägarna av Vittskövle. Gårdens första kända ägare skall ha varit två bröder vid namn Harald och Holger Egeside, vilka skall ha levt någon gång under 1200-talet. År 1355 nämnes som ägare väpnaren Greger Pedersen av Krognossläkten. Han son Holger Gregersen skrev sig 1379 till Vittskövle. Genom gifte med en av dennes döttrar samt förpantning blev Axel Pedersen Brahe ägare till Vittskövle 1401. Vid hans död ca 1425 delades arvet mellan sonen Peder Axelsen och fyra döttrar. Därefter följde en tid av invecklade ägarförhållanden och det skulle dröja mer än hundra år innan Vittskövle åter kom under en hand i den Braheska släkten. I slutet av medeltiden var en del av godset förpantat till ärkebiskopen i Lund och lydde under fogden på Åhus' slott och i samband med reformationen indrogs denna del till Kronan 1536.
Till slut lyckades Lave Brahe, son till Axel Brahe till Krageholm, utlösa alla andra ägare till godset och överlät det till sin yngre bror Jens, medan han själv bosatte sig på Krageholm. Jens Brahe, gift med Anne Bille, fick 1555 stadfästelse på rätten till hela Vittskövle men började redan 1553 uppföra den nuvarande borgen. Över borgporten lät han sätta upp en inskriftstavla, som fortfarande finns kvar. Den har ätterna Brahes och Billes vapen och uttrycker en förhoppning om att egendomen alltid måtte stanna i ätten Brahes ägo. Denna önskan kom dock inte att uppfyllas. Jens Brahe efterträddes vid sin död 1560 av sonen Henrik, gift med Lene Thott. Denne var befallningsman på Bornholm och danskt riksråd och en mycket förmögen man, som även ägde bl.a. Löberöd, Vidarp och Ousbyholm i Skåne och flera gods i övriga Danmark. Henrik Brahe fullbordade 1577 byggandet av borgen. Han hade när han dog 1587 endast en dotter, Margrete, i livet.
Hon gifte sig med Christian Barnekow, vars släkt härstammade från Pommern och räknade anor från 1200-talet, och därmed övergick godset till ätten Barnekow, som kom att inneha Vittskövle ända till 1826. Herr Christian var en av Danmarks mest lysande adelsmän och hade skaffat sig en gedigen utbildning vid flera av Europas mest kända universitet. Han vistades under många år på resor i utlandet och besökte bl.a. Egypten och Palestina. Efter hemkomsten till Danmark fick han en betydelsefull post vid Christian IV:s hov och kungen anlitade honom för flera viktiga diplomatiska uppdrag. Som tack för sina tjänster fick han Lundagård och S:t Peders kloster i Lund i förläning av kungen och senare erhöll han även Malmöhus län. Till slut fick han också ge sitt liv för sin kung. Under en sammanstötning mellan danska trupper och hertig Johans av Östergötland svenska soldater vid Varberg 1612 överraskade svenskarna den danska hären. Kung Christian råkade då fastna i ett träsk med sin häst. När hästen tog ett språng upp ur detta, blev den spetsad på en stör. Barnekow lämnade då sin häst till kungen med orden: Åt Ers Majestät min häst, åt fienden mitt liv, åt Gud min själ! Kungen undkom men Christian Barnekow blev nedhuggen av svenskarna.
Vittskövle övergick till sonen Hans, som dog 1630, och vidare till dennes son Christian. Hans första hustru Else Ramel dog i barnsäng och han gifte sedan om sig med Birgitte Skeel till Vallö, som verkar ha varit en kraftfull kvinna. När hon en kväll i sin vagn var på väg från Köpenhamn till sitt fädernegods vid Köge hade hon stannat en stund vid ett värdshus, som råkade vara tillhåll för rövare. Dessa söp hennes kusk medvetslös och en av rövarna iklädde sig hans kläder och satte sig på kuskbocken. Fru Birgitte anade inte oråd förrän vagnen vek av från vägen och körde in mot en skog. Något vapen hade hon inte, men hon bevarade fattningen och lyckades bakifrån strypa mannen med sitt strumpeband och körde sedan själv vidare till Köge. Fru Birgitte finns avbildad i Vittskövle kyrka, där man ser henne, blid och leende, med make och barn. I handen höll hon ursprungligen ett strumpeband, men detta har senare ommålats till en mer diskret bönebok. Efter att Skåne avträtts till Sverige utnyttjades Christian Barnekow i propagandasyfte av svenskarna och utsågs till vicepresident i Göta hovrätt och 1664 blev ätten Barnekow genom honom introducerad på det svenska riddarhuset.
Sonen Kjell Christoffer Barnekow ärvde 1666 som treåring egendomen tillsammans med Rosendal och Örtofta. Han gifte sig 1691 med Margareta von Ascheberg, dotter till fältmarskalken och generalguvernören över Skåne, Rutger von Ascheberg, och hans unga maka följde honom sedan på hans fälttåg i holländsk tjänst i kriget mot fransmännen. Det berättas att deras yngste son föddes mitt under bombardemanget av Brüssel 1695. Efter att ha hemkallats av Karl XII för att leda ett nytt regemente i Kalmar, inrättade överste Barnekow på Vittskövle, med hjälp av svärfadern von Ascheberg, det största och äldsta privatstuteriet i landet för att föda upp hästar till ett dragonregemente. Han blev under mönstringsarbetet i Kalmar "af en hitsig feber angrepen" och dog där 1700, endast 37 år gammal.
Hans unga hustru Margareta von Ascheberg styrde därefter på Vittskövle i hela 53 år. Hennes avlidne make hade förbundit sig att sätta upp och utrusta 200 dragoner. Hon skrev nu ett bevekande brev till Karl XII och bad att bli befriad härifrån, "emedan jag Värnlösa änka nu vidare mig därmed ej befatta kan". I makens kontrakt med kronan stod det dessutom, att om något dödligt påkom översten, så skulle hans värvning "ej lända hans barn och arvingar till någon skada". Kungen, som behövde nya rekryter till sin armé i Östersjöprovinserna, avslog hennes begäran och förklarade att hon måste uppfylla kontraktet. Bakom avslaget låg kungens gunstling greve Carl Piper, som härigenom hoppades att bringa henne på obestånd, så att han och hans hustru Christina skulle kunna komma över även hennes gods och gårdar. Grevinnan Ascheberg gav inte upp. Hon värvade lösdrivare och arbetslösa drängar, tillverkade uniformerna på slottet, och 1702 skeppades hennes beridna dragonavdelning över till Livland med hästar uppfödda på Vittskövle. Men ingen enda av "Grevinnans dragoner" kom tillbaka till Sverige. Alla stupade eller hamnade i fångenskap i Sibirien. "Aschebergskan på Vittskövle", under vilket namn hon blev känd i hela Skåne, utökade också sitt jordinnehav genom att inköpa de stora egendomarna Ellinge, Sövdeborg och Tosterup. I de socknar, där hennes gods låg, inrättade den driftiga slottsfrun skolor och sjukhus och svarade för både socialvården och den andliga vården av sina tusentals underlydande. När hon dog vid 82 års ålder blev hon begravd vid sidan av sin man i det Barnekowska gravkoret i Vittskövle kyrka. Hon var den sista som bar det Aschebergska namnet.
Gården ärvdes 1753 av äldste sonen Christian Barnekow, som efter faderns död tillsammans med brodern Rutger fått Örtofta. Efter studier i Stralsund och Jena hade han gått i krigstjänst vid Södra skånska kavalleriregementet och slutade sin militära bana som generallöjtnant. 1738 utsågs han till överkommendant och landshövding i Kristianstads län och upphöjdes i friherrligt stånd 1751. Han var gift med grevinnan Eva Charlotta Stenbock, dotter till greve Magnus Stenbock, som vann den viktiga segern över danskarna vid Helsingborg 1710. Vid general Barnekows död 1762 övergick gården till sonen hovjägmästaren Kjell Christoffer Barnekow, som 1818 efterträddes av sin son överstekammarjunkaren greve Christian Barnekow. År 1826 måste denne avyttra gården av ekonomiska skäl och därmed slöts ätten Barnekows innehav av Vittskövle. Egendomen köptes då av bankiren Jonas Hagerman, vars far Jakob Hagerman varit stallmästare på godset. Han sålde tio år senare Vittskövle till sin bror Gustaf, som var storköpman i Ystad. Dennes dotter Maria gifte sig med hovmarskalken Rudolf Hodder Stjernswärd, son till Carl Georg Stjernswärd på Engeltofta, och sedan 1837 har godset varit i släkten Stjernswärds ägo. 1915 bildades familjebolaget AB Widtsköfle. Godset har en areal på cirka 2.800 hektar och dess nuvarande ägare är Carl-Georg Stjernswärd. Vid slottet finns en vacker trädgård, skapad av familjearkitekten Adolf Fredrik Barnekow under senare delen av 1700-talet, och en "engelsk" park från omkring 1840. Parkanläggningen är öppen för allmänheten. Ekonomibyggnaderna är från mitten av 1800-talet, uppförda i medeltidsstil efter ritningar av C.G. Brunius. Mot slottet leder långa alléer från olika håll. |
